Det finns en hel del udda typer här i Stockholm. En av dem kom jag för första gången i kontakt med under mitten av 90-talet. Det rör sig om en svart man vars svenskavokabulär verkar vara begränsad till orden 'hallå' och 'hejsan'. Dessa använde han och använder fortfarande (gärna i en följd, hallåhejsan) för att pocka på folks uppmärksamhet i gången mellan pendeltåg och tunnelbana vid centralstationen, eller utanför Åhléns vid Sergels torg.
Det han vill är att få oss att köpa obskyra skivor eller böcker eller något sådant.
Vem fan är intresserad av att köpa sån skit, har jag tänkt mången gång. Men han har stått där, år efter år. Sommar som vinter.
Nu har jag sett honom några gånger på sistone, och det har slagit mig att han har magrat ganska rejält. Han ser gammal och trött ut. Det oroar mig.
